Då jag vet att jag gjort allt jag kan, ger jag mig rätten att ge upp.
Den dagen du försvann ur mitt liv förstörde du det, säger han och jag blir svettig av ilska. Jag borde kanske bli ledsen av hans hårda ord men mest blir jag arg och sorgsam. För det är precis det här som är hela grejen, att jag aldrig menade att bli någon annans liv.
Jag har varit en fångvaktarinna. Jag gick in i ett förhållande där jag automatiskt tog på mig en roll som jag aldrig riktigt varit menad att ha. Jag kanske får skylla mig själv men det fanns liksom inget annat att göra i den stunden.
Jag tog på mig för mycket, ett ansvar som egentligen inte var mitt. Ett omhändertagande som inte var hälsosamt för min egen del. När jag säger att jag behöver utvecklas som person är det den biten jag pratar om. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv. Inte sätta någon annans liv i första hand. Det är inte meningen att en person ska hålla en annan person i schack.
Bördan blev för tung. Det gav mig inget att omhänderta men inte bli omhändertagen själv. Det blev för mycket ansvar. Som om jag tänkte tankar åt en annan person. Jag fick för lite tid att vara ung och ansvarslös själv. Jag vill också bli påmind om saker, bli tillrättavisad och få en klapp på axeln när jag betalat en räkning i tid. Det blev för mycket förväntningar på mig, som om det var självklart att jag var den som fick allt att fungera. Jag orkade inte längre. Jag var inte en egen person, utan en klippa för någon annan att luta sig mot.
Jag vet att jag gjorde allt jag kunde. Att lämna var inte bara ett sätt för mig att utvecklas, utan också för honom. Jag var tvungen att gå vidare för att komma vidare och likaså behöver han. Tillsammans klarar vi inte det, de gamla vanemönstren har blivit alldeles för djupa.
Därför blir jag arg när han säger att jag förstört hans liv genom att lämna det. Jag ska aldrig mer bli någons allt. Jag ska aldrig mer vara anledningen till att någon annan klarar av att leva ett sunt och ordentligt liv. Det är inte romantiskt, det är självtärande.
Usch. Söndagsångesten är på hög nivå. Det bara kryper i kroppen, hatar den känslan. Det spelar ingen roll att det inte finns några egentliga skäl att ha ångest, man bara har det ändå. Ingen bra idé att köra tvådagars den här helgen också, känner att jag verkligen ångrar mig nu. Men men! Jag har haft riktigt kul när vi varit ute. Har faktiskt haft platta skor vilket gjort att jag kunnat dansa och hoppa som aldrig förr. Jätteskoj! Älskar att man kan gå ut i ballerinas numera.
Nu sitter Emma och jag som två högar med varsin laptop. Vi har varit och köpt suschi på förmiddagen, annars har vi inte rört oss ur fläcken. Just nu längtar man bara tills man får gå och lägga sig så att dagen kan vara över. Jag har lite små-ångest över att jag bara går i skolan en dag nästa vecka. Känner att jag inte har några rutiner och eftersom Emma jobbar blir jag mycket själv. Vill icke! Men men, kanske kan få lite jobbtider även om det också känns jävligt sugit.
Nu ska vi kolla gossip girl och fortsätta må dåligt! Hehe...
Idag ångrar vi att vi gick ut kan jag säga, man är ju inte på tipptopp så att säga. Fast ändå värt, för vi hade absolut en riktigt rolig kväl! Rebecca och Melanie kom förbi oss och sedan blev det sånt där tjejsnack som det blir när fyra tjejer sitter och dricker alkohol tillsammans. Väl ute på krogen blev det lika mycket dans som vanligt, jag satt väl knappt en enda gång när vi väl hade börjat. Drog på någon efterfest också vilket känns ganska onödigt idag. Det är ju egentligen idag den riktiga planerade utgången ska ske. Men men, vi kurerar oss hela dagen i mjukisar och med några glas cola sedan är vi på't igen! Ikväll är vi bjudna till Amanda och där blir det återigen tjejförfest och sedan utgång. Förhoppningsvis blir det en skoj kväll! Puss
Ne men hallå, det är ju fredag?! Detta funkar ej, nu hoppar vi in i en dusch och gör en spontanare! Så blev det med det fredagsmyset. Vi som köpte godis, cola och suschi kvällen till ära. Antar att det får vänta tills morgondagen, lär behövas....
God morgon! Sitter hemma hos Emma och kollar som vanligt på Efter tio vid den här tiden och jag är hemma. Emma är på jobbet och jag tänkte snart sätta igång med lite storstädning av hennes lägenhet. Jag bor här nu, för er som inte förstått det riktigt. Oscar har lägenheten fram till den 1 juni och sedan flyttar jag och Emma in där istället. Vi ska alltså bli sambos, Emma och jag. Hihi kommer bli jätteskoj! Finns det någon jag kan tänka mig att bo med förutom Oscar så är ju Emma den givna. Vi fungerar utmärkt tillsammans och har ungefär samma speciella behov. Vi är ju trots allt uppväxta tillsammans så vi är liksom formade ganska lika. Jättemys ska det bli, ser verkligen fram emot det!
För övrigt så rullar livet på ganska bra trots omständigheterna. Jag ser till att vara sysselsatt, är och fikar med vänner, hänger i Stockholm efter skolan och dansar i klackar på helgerna. Jag trivs faktiskt riktigt bra med det här livet, även om jag fortfarande känner att jag saknar något. Oscar och jag pratar inte för tillfället, och det svåra är att inte berätta alla små detaljer för honom. Nu har jag visserligen Emma som ersatt den platsen ganska väl men det är såklart inte exakt samma. Annars måste jag säga något som min mamma sa till mig här om dagen, och det är att jag har sådan otrolig tur som har så många vänner. Mitt hjärta värker en aning när jag tänker på vilken tur jag har. Jag har verkligen jättemånga vänner och alla har så fina egenskaper och jag älskar att kunna få olika perspektiv från var och en. Jag älskar att få ett sms där någon frågar hur jag mår, hur någon engagerar sig med djupet av sitt hjärta, hur någon accepterar mig och inte dömmer mig. Jag uppskattar det verkligen. Så tack alla mina fina underbara vänner för att ni finns!
Jag inser att det blivit mycket texter av "djupare" slag på senaste tiden. Hoppas det inte gör något! Nu ska jag sätta igång med städningen och sedan får vi se vart dagen tar mig. Puss!
Jag öppnade ytterdörren och han såg mig rakt i ögonen. Jag fick inte fram ett ljud, stod och stirrade medan han tog sig förbi mig med ett nonchalant hej. Jag vek undan med blicken och tittade ner i golvet. Ville inte att han skulle se mig i ögonen, ville inte att han skulle se rakt igenom mig.
Han hade nya kläder. En randig tröja och färgglada tygskor. Jag blev irriterad. Irriterad över att inte få ha varit med och köpt dem och irriterad över att skorna kändes malplacerade på hans fötter. Men tröjan satt som smäck och jag fick en stöt i hjärtat för en sekund.
Det känns naturlig att vara nära, tänkte jag när jag satt på min vanliga plats i hans bil. Samtidigt var stämningen krystad och ingen av oss visste i vilken ände vi skulle börja. Det blev kaos. En explosion av känslor som slutade med en bildörr som smällde igen så högt att ekot varade längre än vad som egentligen var nödvändigt.
Min bröstkorg hävde upp och ner, jag rasslade i väskan efter solglasögon som kunde skymma mina blanka ögon. Jag hatar och älskar men egentligen älskar jag honom bara. Och jag hatar att han känner mig allra bäst och att jag känner honom allra bäst men att han låtsas som att det inte är så.
Det värsta är att han skulle se rakt igenom mig om han träffade mig på stan. Se mina tankar, nästan höra i vilken takt mitt hjärta slog och veta exakt hur jag mår. Han vet allt och jag vet allt men ändå kan vi inte vara tillsammans. Det är det som gör ett uppbrott allra svårast, att lämna sin bästa vän.
Jag var fjorton och hade på mig skor med liten klack. Svarta med rundad tå, min bästa vän hade likadana fast i bruna. Det var ännu för kallt för att ha dem ute men jag bar dem så fort jag kunde ändå. Älskade hur jag fortfarande var en bit kortare än honom trots den lilla upphöjningen i hälen.
Han plåstrade om mina skavsår som skorna orsakade när vi kom hem på kvällarna. Jag lekte med hans ögonbryn i sängen medan han höll en arm kring min midja. Vi kunde ligga i den där sängen i timmar. Prata, tjafsa och ge av varandras kroppar.
Jag var fjorton och hade på mig platta skor med svartvita ränder. Det hade blivit varmare och jag hade slutat använda jacka. Frös ändå lite på bänken där jag satt och lindade armarna om mig själv för att hålla värmen. Han satt bredvid och stödde armbågarna mot sina knän. I sitt stela tillstånd vägrade han att se på mig och jag undrade varför han inte erbjöd mig sin tröja som han brukade. Jag grät tårar som han flyktigt torkade bort och jag visste att han var förlorad. Han följde mig till busshållsplatsen och lämnade mig med en tafatt kram. Jag såg när han gick och undrade när jag skulle få se honom igen. Mitt hjärta krossades i samma stund han försvann ur mitt synfält. Jag blev aldrig riktigt hel igen.
